Idag ska jag tipsa om en livsnödvändig bok. En bok som berättar så mycket mer än enbart det tryckta ordet. En bok som är en inblick i människans tankar och känslor när författaren obarmhärtigt rusar mot döden. Detta är inte en bok. Det är en människas inre, samlat på drygt 300 sidor.
Kristian Gidlund var journalist och trummis i bandet Sugarplum fairy. 2011 fick han beskedet vi inte önskar vår värsta fiende. Han var sjuk och en elak cancer åt sig sakta igenom hans kropp. I samband med cancerbeskedet började Kristian skriva en blogg, ikroppenmin.blogspot.se, som snabbt fick många följare, däribland mig själv. Kristian skrev öppenhjärtigt om sin sjukdom och sina tankar. Det såg först ut som han skulle gå segrande ur striden, men sjukdomen kom tillbaka och denna gång gick inget att göra. Kristian var döende och ställdes inför detta obegripligt faktum innan han ens var 30 år.
Bloggen blev till en bok och det är denna jag ska recensera idag. Jag vet inte hur jag ens kan recensera denna bok. Hur recenserar man det som är en människas tankar och känslor på väg mot döden? Kan man betygsätta en dagbok? Bedöma någons liv?
Jag vet inte vad jag ska säga mer om boken, men jag kan säga detta. Läs den.
Arbetar du inom vården, läs den.
Har du en dålig dag, läs den.
Har du en bra dag, läs den.
Lever du? Läs den.
Kristian låter läsaren följa med in i det innersta. Inga tankar och känslor är förbjudna. Inget hemlighålls. Hans texter är så mycket mer än bara sjukdomen. Han skriver om sina ofödda barn och allt han kommer att mista. Allt han kommer missa. Att inte finnas där för sina föräldrar när de blir gamla och att inte se sina barn växa upp. Han skriver om sin kärlek till dalarna och kärleken till sin familj, släkt och vänner. Han skriver så vackert, poetiskt och levande. Varje sida får mig att tänka till och uppskatta livet. Att uppskatta den odiskade disken, tjafset om vem som ska dammsuga och glädjen i att faktiskt vara frisk, att få fortsätta leva.
Jag avslutar med ett citat från boken:
" Kanske har jag kommit till horisontens rand. Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden." -Kristian Gidlund
Boken får 10 av 10 stjärnor.
Kristian Gidlund var journalist och trummis i bandet Sugarplum fairy. 2011 fick han beskedet vi inte önskar vår värsta fiende. Han var sjuk och en elak cancer åt sig sakta igenom hans kropp. I samband med cancerbeskedet började Kristian skriva en blogg, ikroppenmin.blogspot.se, som snabbt fick många följare, däribland mig själv. Kristian skrev öppenhjärtigt om sin sjukdom och sina tankar. Det såg först ut som han skulle gå segrande ur striden, men sjukdomen kom tillbaka och denna gång gick inget att göra. Kristian var döende och ställdes inför detta obegripligt faktum innan han ens var 30 år.
Bloggen blev till en bok och det är denna jag ska recensera idag. Jag vet inte hur jag ens kan recensera denna bok. Hur recenserar man det som är en människas tankar och känslor på väg mot döden? Kan man betygsätta en dagbok? Bedöma någons liv?
Jag vet inte vad jag ska säga mer om boken, men jag kan säga detta. Läs den.
Arbetar du inom vården, läs den.
Har du en dålig dag, läs den.
Har du en bra dag, läs den.
Lever du? Läs den.
Kristian låter läsaren följa med in i det innersta. Inga tankar och känslor är förbjudna. Inget hemlighålls. Hans texter är så mycket mer än bara sjukdomen. Han skriver om sina ofödda barn och allt han kommer att mista. Allt han kommer missa. Att inte finnas där för sina föräldrar när de blir gamla och att inte se sina barn växa upp. Han skriver om sin kärlek till dalarna och kärleken till sin familj, släkt och vänner. Han skriver så vackert, poetiskt och levande. Varje sida får mig att tänka till och uppskatta livet. Att uppskatta den odiskade disken, tjafset om vem som ska dammsuga och glädjen i att faktiskt vara frisk, att få fortsätta leva.
Jag avslutar med ett citat från boken:
" Kanske har jag kommit till horisontens rand. Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden." -Kristian Gidlund
Boken får 10 av 10 stjärnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar