Mardrömmar (andra boken)

Jag har nyligen läst ut två böcker bestående av två berättelser vardera. De är skrivna av Stephen King (såklart) och tänkte att det skulle vara bra att göra min "comeback" med en recension av min absoluta favoritförfattare. Böckerna tituleras kort och gott, Mardrömmar- Första boken och Mardrömmar - Andra boken, med tidens gång som gemensamt tema. Jag läste alla fyra historier efter varandra och även om King kallar dem noveller tycker jag inte att jag kan hålla med om detta då berättelserna var för sig var lika långa som Kings övriga böcker. Det kändes som att han tryckt in fyra böcker i två omslag och detta är något jag kan tycka att han gör ibland. Har ni sett hans bok Under kuplen? Det är som en skämt, 1179 sidor i EN pocketbok! Kan tänka mig att den är svår att hålla och bläddra i, men jag gillar det. Ingen kan ju anklaga honom för att inte vara produktiv iallafall.

Tillbaka till dagens recension, som jag tänkte skulle bli Mardrömmar- Andra boken, även om denna bok är betydligt sämre än den första. Jag skyller på kort minne och därmed får den jag läste senast bli den som blir recenserad idag. Punkt. Vem vet, jag kanske recenserar den första delen någon gång i framtiden? Den första berättelsen i denna bok är i iallafall kallad Bibliotekspolisen och handlar om Sam Peebles som är en medelålders företagare i en lugn småstad i USA. Peebles lever ett ärligt liv och har inga direkta fiender, något som snabbt ändras efter ett synnerligen otrevligt besök i det lokala biblioteket. Berättelsens huvudperson har inte besökt ett bibliotek sedan han var en liten pojke och känner en instinktiv motvilja så fort han sätter sin fot i byggnaden. Han behöver dock ett par böcker om att underhålla människor eftersom han med kort varsel måste hålla i ett tal i den förening han tillhör. Han går till biblioteket med tunga steg och känslorna av motvilja ändras inte när han träffar på bibliotekarien. Han lånar två böcker och håller sedan ett fantastiskt tal. Allt hade kunnat vara frid och fröjd om han inte hade tappat bort böckerna och lämnar man inte igen sina låneböcker får man besök av bibliotekspolisen...

Vid första anblick tyckte jag att titeln var väldigt barnslig och efter att jag läst klart boken kan jag säga att historien också var det. Historien funkar som ett okej tidsfördriv, men jag blev inte rädd och jag tror att King " dropped the ball" med denna.

Den andra berättelsen i boken är kallad Solhunden och handlar om den femtonåriga Kevin som får en polaroidkamera på sin födelsedag. Han upptäcker snabbt att detta inte är en vanlig kamera utan den visar samma motiv om och om igen oavsett vad han fotograferar. Han upptäcker sedan att kameran inte visar exakt samma bild utan att motivet, en förskräcklig hund, rör sig sakta men säkert framåt för varje bild som tas och vad händer när hunden når fram till linsen?

Denna berättelse kändes typisk för Stephen King. Vanliga föremål blir plötsligt övernaturliga och laddade med skräck och monster. Jag tycker dock inte heller att denna historia når ända fram. Den börjar bra, men blir sedan långtråkig och jag fastnade inte riktigt för handlingen. Ett plus är att King flörtar friskt med sina andra böcker och som hängiven läsare känner man igen städer, omgivningar och personer från hans andra romaner. Även om han i denna berättelse berättar lite för mycket om en annan bok, nämligen Cujo.

Jag skulle ge bibliotekspolisen 3 av 10 stjärnor och Solhunden 4 av 10, men ger boken som helhet 3 stjärnor av 10 möjliga.